Hela vägen ut

Det blev ett sent kvällspass, fram till klockan 22. Kvällen flöt på i sin takt utan större märkligheter. Fick träffa på två nya kollegor idag och en ny klient som såg framemot då jag skulle komma dit och promenera tillsammans med honom. Det lät mycket lovande. Hann dessutom med att skriva fortsättningen på ett "brev" jag höll på att skriva sedan tidigare. Månen syntes på himlen då jag promenerade hem och det lyste väldigt klart ifrån snöhögarna tack vare månskenet.

Nu sitter jag här och dricker kaffe och undrar vad morgonen dagen bär med sig, vad som då kommer att ske. På vägen kände jag mig plötsligt så mycket äldre än vad jag är. Jag har förvisso fått det påpekat för mig att då jag talar låter jag så mycket äldre än min faktiska ålder. Ja, vad ska man säga om det? Någonstans är ju svaret att det är livet som fått en att åldras i tanken raskt. På ett sätt har det varit hela tiden så att jag varit tvungen att växa mentalt på två röda sekunder, alltför att överleva, från det man var barn till nu. Det är nu på den senaste tiden jag har fått tillfälle att vila sinnet riktigt ordentligt. Jag insåg det i lördags då jag ville bara sova hela dagen efter att jag kom ifrån fotbollshallen.  Själen ville sova och flyta iväg.

Jag såg mig själv 20-30 år senare vila under ett träd  med ett jämnmodigt och varmt leendeoch andas ut på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. Kanske jag gör det tidigare än så, kanske nu till våren som kommer då äppelblommen knoppat? Kanske är det så att jag hör änglarnas sång i mina öron och ser barn springa på gårdarna? I sådana fall vore det ett tecken på paradiset som gud menade

....mvh Arto, författare